friskaflamman

Igår kväll när våra gäster åkte hem så stack jag till gymmet. Efter en riktig livsnjutar-helg så kände jag för att ge kroppen en omgång. Jag ställde mig på löpbandet och siktade på fem kilometer. När jag kom dit så låtsades jag att jag gav mig själv en riktig käftsmäll (typ skrek till mig själv: FOKUS NU för F*N!) och så gav jag mig fasen på att springa lite till. När jag kom till 8,5 km som ju är det längsta jag någonsin sprungit, så tänkte jag så här 'shit va nära jag är en mil nu, och vad jobbigt det skulle vara att behöva börja om en annan gång för att nå dit'. Så jag fortsatte. 

 

Och efter tre år av graviditeter, amning, fokus på barnen, 'inte känna igen kroppen' mm. Så må ni tro att det var en glädjeskuttande flamma som kom hem till a och utbrast: JAG KLARADE EN MIL!!!! Plötsligt händer det. Man satsar lite på sig själv och så går det banne mig :) Jag säger bara en sak. Det mesta sitter i huvudet. Det tar lång tid och man vill bara i mål, så lockande att kliva av bandet eller stanna.

 

Jag kände att mina ben klarade det, och andningen kändes bra. Man måste bara träna upp psyket lite också liksom!